Vad är konst? Vem avgör vad som är konst? Vem kan kalla sig konstnär? När kan man kalla sig själv konstnär? Konstiga frågor om konsten, eller? Vilket ger upphov till ytterligare en fråga; härstammar ordet “konstigt” från ordet “konst”? Om det är så har vi i såna fall svaret på de första frågorna. Konst är konstig, det vet vi genom att man kan beskåda de mest bisarra verk på gallerier världen över. Man har satt konstbegreppet på prov genom att låta apor måla på dukar för att sedan få sina verk bedömda av konstkritiker – som i sin tur höjt “konstverken” till skyarna. Vi har även sett streckgubbar hyllas på museer och gallerier, streckgubbar och punkter som vem som helst skulle kunna åstadkomma. Utifrån kvaliteten på dessa verk kan man dra slutsatsen att vem som helst kan kalla sig konstnär, egentligen, sedan gäller det att precis som aporna få gott renommé från konstkritikerna – så är lyckan gjord.

När kan man då kalla sig för konstnär? Faktum är att det kan man göra precis när man vill. Om man vill kan man hitta omskrivningar på ordet om det känna bättre, till exempel “levnadskonstnär”. När man kan kalla sig konstnär har nog mer med självkänslan att göra. Man ska ha modet att kalla sig konstnär. För vissa är det ordet, den titeln, det vackraste som finns och det känns fjärran att det skulle kunna vara en titel som bärs av den som älskar epitetet. Självkänsla som sagt.

Något krav på att ha gått exklusiva konstskolor finns inte. Det finns så kallade auto-didakter, d.v.s. självlärda konstnärer. Så vem som helst kan kalla sig konstnär när som helst. Det är en klar fördel om man utövar konst i någon form naturligtvis. Och en sak är klar, man får göra hur konstig konst som helst och vara hur konstig som helst som konstnär – det hör liksom till.